Reserven.

Japp, jag har kommit på det nu. Jag har alltid varit andrahandsvalet. När det gäller vad som helst. Jag är den man ringer sist om man vill hitta på något till exempel. Jag försöker alltid göra något med folk, jag skriker ut att fan jag har tråkigt. Men jag är alltid den där som är det sista valet. Och jag är jävligt trött på det.

Om folk vill festa, fine. Jag följer med. Men jag kommer inte ta den skiten något mer. Den jag tror har varit min bästa vän har alltid varit så men jag har inte alltid orkat bry mig. Han har alltid tagit sina ytliga, töntiga vänner före mig. Visst, de känner varandra bättre, och antagligen sedan en längre tid tillbaka. Men han följer dem vart dem än går och jag måste följa honom, annars är jag inte hans polare. Så nej, det händer inte längre.

Jag kommer alltid sist, vad det än gäller. Jag måste vara en oerhört tråkig människa. Enda gången jag har kännt mig som något bra, som en riktig människa är när jag var tillsammans med Fanny. Jag var alltid nummer ett för henne, jag var viktig för henne. Hon älskade mig, ville vara med mig.

Det finns människor som försökt få kontakt med mig från förr. Men det är människor som är grymt ostabila, de knarkar och super hårt. Det är inget liv jag vill gå tillbaka till. Och det var något Fanny inte förstod, hur jag hellre valde att vara ensam än att bli en äcklig pundare igen.

Sjukt som fan är det att den man älskade inte förstod det. Kort därefter tog det slut, hon orkade inte mer. Fattar henne, svårt med en kille som inte har ett socialt liv utanför förhållande, förstår det absolut. Sen att hon ville träffa andra när jag var hennes första förstår jag med. Jag förstår allt, men det suger ändå. Som fan.

Har funderat på att ta mitt liv många gånger, jag har ingen framtid. Jag har inga vänner, jag vet inte hur jag ska få några. De ”vänner” jag har är dem som jag dricker öl med kanske en gång i månaden, de är min lillebrors vänner.  Eller jag har en som bor 60 mil bort som jag träffat ett antal gånger. Men jag är svansen inte likvärdig, så det är slut på det. Jag orkar inte med det.

Jag har ingen utbildning, jag utbildar mig just nu, men det är på distans och det betyder ingenting. Det är värdelöst. Jag har inga förutsättningar inom familjen, min farsa ringer mig på min födelsedag och säger grattis, thats it. Min morsa är en föredetta heroinist och har suttit inne nyligen för att ha langat.

Hon sover och deppar hela dagarna, hon är ett vandrande spöke i stort sett. Mina föräldrar har aldrig gett mig något förutom tak över huvudet. Jag har levt som en inneboende i mitt eget hem sedan jag var typ 15.  Liksom ja, jag har aldrig haft föräldrar som har peppat mig att bli något för mina föräldrar har varit socialfall och kriminella hela sitt liv.

Jag har helt enkelt ingen framtid för jag har varit en idiot som inte brytt mig ett skit. Men det är inte allt direkt, jag har stora problem som fler och fler har fått veta. Problem som gör att jag inte kan jobba i stort sett utan att få panik, ångest. Jag har panik och ångest när jag umgås med en stor skara av folk, eller ja. När jag är ute och dricker, när det är mörkt och jag inte bryr mig om ett skit. Då är det ganska okej, men inte annars.

Drogerna var en flykt ifrån detta, men i slutändan så gjorde det bara saken värre, likaså umgänget. Det som är det roliga i det hela är att folk tycker jag är fånig och töntig, de som vet hur jag mår och för vilka anledningar. Inte många som vet exakt allt, men ett fåtal gör det. Och de fattar inte, men jag klandrar dem inte.

Men jag antar att allting sitter i mig, att jag stöter ifrån mig folk ofrivilligt, att jag är så pass tråkig och jobbig och grejer så att ingen gillar mig. Jag säger ofta vad jag tycker om saker och ting, ganska tydligt. Speciellt på senaste, det bara växer inom mig, blir bara värre.

Jävligt konstigt är det, jag vill ha vänner, ett socialt liv precis som alla andra trots att jag får panik, ångest, känner konstiga saker på grund av det också. Men jag hoppas bara att det ska gå bort en dag. Jag tror inte folk förstår det, för jag visar inte det. Jag håller det inne, sen när jag kommer hem, sätter mig vid datorn så kommer allt ut och jag mår piss, ibland i flera veckor innan det lugnar ner sig. Det är hemskt, svårt att förklara.

Hade jag haft en enda önskning hade det nog inte varit att bli rik eller snygg eller vad fan alla vill vara, utan normal. Precis som en vanlig kille. Som vem som helst. Det är hemskt egentligen att redan nu, vid 21 års ålder att veta sin meningslösa och miserabla framtid. Jag kommer inte ha en enda riktig vän, jag kommer aldrig få någon igen som kommer gilla mig för den jag är, kommer inte få bilda familj och sådana saker som normala människor är med om.

Kommer säkert som en chock för många att jag mår som jag gör, och för vissa andra inte. De flesta ser bara ytan, jag är en glad kille som vill ha kul, som typ bara tar dag för dag. Och blabla, allt sånt där skit. Jag är aldrig accepterad, jag är den man skrattar åt, den där reserven. Han som bara är själva skrattet. Fan vad kul det är.

Jag inser att folk kommer tycka jag är ännu mer efterbliven efter ett inlägg som den här. Speciellt folk som försökt nå ut till mig men inte fått respons. Men ta det som att jag anser er som ostabila, jag är ostabil själv, jag behöver inte ostabila människor i mitt liv, jag behöver stabilitet för att själv bli stabil. Är det så mycket begärt? Fattar inte.

Tyck att jag är efterbliven, äcklig, idiot, ett cp. Jag orkar inte bry mig alls längre om folks åsikter och tankar. Jag har gett upp hoppet helt sedan länge. Men nu finns det inte ens ett ”grundhopp” som säger att det kanske finns något för mig där. Allt är borta.

”Hope is the worst of evils, for it prolongs the torments of man.”

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu